Jag gjorde det – på 99 timmar! Summering av ”Drömgränsen” juli 2021

Det här kommer bli ett långt inlägg. Jag ska försöka att kategorisera min summering så att det blir överblickbart för dig som läser, beroende på vad du är intresserad av att veta mer om. Jag inser att alla mina tankar och ord inte får plats på en blogg så här utan berättas bäst med ord i andra forum men det ger åtminstone en bild av vad denna utmaning innebar för mig – att cykla 206 mil genom Sverige på under 💯 timmar.

Upprinnelsen

Jag har tänkt tanken på att cykla denna sträcka sedan ungefär ett år tillbaka, då jag var på pizzakväll med klubbtjejerna i Sundet.

Någon av tjejerna sa ”det där vore nåt för dig Marie”. Med lite vin i magen så var det enkelt att känna sig lockad!

Med dessa tjejer kan vad som helst hända

Jag noterade att det satt kvar även dagen efter och sedan funderade jag lite till och från den sommaren. Nångång slängde jag iväg ett glatt mejl till Simon på Umara med en fråga om 110 timmar skulle vara ett realistiskt mål. Han kontrade med att han tyckte det var superkul att en tjej vill göra detta men att 100 timmar verkade mer rimligt. Jag smålog lite åt det men tog ändå till mig av vad han sa beträffande tidsmål.

Där på sensommaren sa jag till mig själv och de i min närhet att om Vätternrundan blir inställd eller framskjuten 2021 så ska jag baske mig göra detta. Det kittlade för mycket i utmaningsnerven för att lägga det åt sidan. Dock insåg jag att det är ett projekt som kräver förberedelser, inte bara gällande cykling utan att få ihop allt det runtom i form av service, transporter, energi, kläder osv. Men jag tänkte också att mina dryga 2 000 mil på cykeln under 2020 skulle vara en bra grund att bygga vidare på för att klara själva cyklingen, en faktor nog så viktig att känna sig trygg i.

Vintern gick och jag lade om min träning en del, från att i stort sett bara innehållit cykling vardag som helg, behöll jag ungefär 3-4 cykelpass i veckan. Därutöver lade jag in styrketräning i högre grad än tidigare, med syfte att få hela kroppen att stärkas och särskilt i de partier som inte är aktiva under cykling men som kan bli ett problem vid långa pass. Rygg, mage, axlar exempelvis. Tanken med detta var att mina svagare muskelgrupper som cyklist inte skulle ställa till med besvär som kunde vara svåra att bemästra under själva cyklingen.

När beskedet om en framflyttad Vätternrunda kom i april, var det egentligen bara att trycka på knappen. Nu blev det projektplanering i hög fart. Bestämma datum, målsättning, färdplan, kläder, bilar, energi, crew, ätschema, samarbetspartners osv. Det var en hel del saker att rodda i men jag ville också göra saker ordentligt så att det kändes som att förutsättningarna fanns att kunna ha ett säkert och realistiskt genomförande. Jag har ju skrivit om mina förberedelser kring själva projektet i tidigare inlägg så det ägnar jag inte tid åt här utan går direkt på hur genomförandet blev i praktiken.

Dagarna innan

Vi lämnade Göteborg på söndagsmorgonen, med destinationerna Östersund – Gällivare – Vittangi där cyklingen startade onsdagen den 30 juni på morgonen. Jag valde att starta kl 06 då mitt körschema passade in med nattvila och distans bäst så. Eftersom vi inte kom in i Finland och Treriksröset, startade jag i Vittangi och körde norrut i 11 mil till Karesuando och riksgränsen, där jag vände och sedan körde 195 mil söderut. Sammanlagt blir distansen densamma som att starta från Treriksröset (Kilpisjärvi).

Det var bra att åka upp med god förberedelsetid, vi delade upp oss mellan att sova i husbilen och att sova på hotell/ B&B på vägen upp. Det gjorde att alla var så utsövda vi kunde, en viktig faktor eftersom utmaningen som väntar är lika påfrestande för Crew som för mig, minus cyklandet då.

Utan Crew hade denna utmaning inte gått att genomföra, de är värda hälften av äran för detta rekordförsök ⭐️

I Vittangi uppmärksammades vår strajpade bil och den i kombination med radiointervju plus GPS-sändaren på min blogg gjorde att det dök upp människor som såg var vi befann oss, körde dit för att snacka och ta lite bilder. Roligt inslag både före och i samband med starten!

Start Etapp 1 Vittangi – Karesuando – Arvidsjaur (Rönnberg)

Första etappen var planerad till 51 mil. Ärligt. Jag har aldrig cyklat så långt i ett sträck, det längsta jag kört är cirka 35. Dock har jag kört många långa pass flera dagar i rad så jag kände mig aldrig orolig att inte klara av att cykla så långa etapper, med vetskap att jag skulle få lite pauser och äta ordentligt mellan varven.

Jag ville bygga upp lite buffert från start, men inte bränna ut mig första dagen. Jag hade lte vind från sida och mot upp till Karesuando men jämfört med Västkustvindar så var det behagligt. Jag körde på och tog min första paus när jag var åter i Vittangi efter cirka 6,5 timmes cykling. Det var skönt att få komma igång och den norrländska luften var så fräsch! Många hade sagt att Norrland bara är oändliga vägar med skog och det kan förvisso vara sant men jag njöt här, nästan ingen trafik och långa svepande vägar med bra uppsikt och fin asfalt (förutom några avsnitt med vägbyggen där grushojen åkte fram).

Lite grus är bara kul!

Kroppen var pigg och det enda störande var väl alla mygg som blev större och större ju närmare kvällen man kom. Den här etappen var bra, jag fick i mig bra med dricka och äta och allt flöt på som det skulle. Jag ville gärna köra lite extra och hade bra tempo så jag trampade på i 55 mil, 4 000 höjdmeter och i 18:30 cykeltimmar.

Dock hade temperaturen krupit ner till cirka 4 grader vilket gjorde att jag på slutet blev ordentligt nedkyld, utan att märka av det så länge jag satt på cykeln. När jag stannade och skulle in på nattvila skakade jag och hackade tänder en lång stund in på den korta nattvila på 2 timmar jag skulle ha. Detta krävde också en del extra energi som jag inte hann ta ikapp innan jag gick och lade mig. Jag hade någon timme innan noterat att jag börjat blöda lite näsblod och tänkte att ”jo, det kommer vara en tuff utmaning utöver att bara trampa”. Men jag kände mig nöjd med ett rullsnitt på 29, 5 km/h och att ha hunnit längre än planerat.

Magic moment

Vi stannade 01:16, jag fick sova i 2 timmar och sen var jag igång igen 03:39. Det jag minns bäst är ändå alla vackra vyer i midnattssolen – Norrland överlevererade verkligen vykortsalternativ där på min cykel i natten. Bara det var värt alla tramptag.

Fina vyer i natten i Norrland

Just det här med lite nattvila är inget jag har tränat på. Det kändes ändå rätt okej när jag väl öppnat ögonen & förstått att jag skulle sätta mig på cykeln så kort tid efter att jag gått och lagt mig.

Jag tänkte att det ju bara är tre etapper kvar, och efter idag är det bara två kvar. Så det var bara att starta etapp 2.

Etapp 2 Arvidsjaur – Östersund (någon mil söder om )

Då jag hade varit så frusen innan jag gick och lade mig hade jag svårt att komma igång. Temperaturen var fortsatt låg och det var svårt att få i mig frukosten som låg i matslungan. Nån macka, en Fortimel – varav den sistnämnda ändå gick att få i sig helt. Att tugga macka visade sig vara svårt under den här övningen, munnen orkade liksom inte ta in bröd och tugga det tillräckligt för att det skulle kännas okej att svälja. Jag ville inte ha nånting egentligen men tvingade i mig det av drickbart format – sportdryck, Fortimel och sen åkte nog nån Varma Koppen fram från TeamCar. Det funkade att få i sig, så det fick bli ett par till. Jag som i normala fall häver i mig kaffe om dagarna hade inget sånt sug alls, totalt sett under alla 206 mil tror jag att jag drack en kopp. Bara det är ett världsrekord för att vara mig!

Chips ska ju vara bra på denna övning

När solen och värmen började komma återkom också kroppen. Vi tog nån paus där jag fick möjlighet att powernappa några minuter, få i mig lite varm risgrynsgröt och cola. Sen började maskinen fungera igen och livet kändes ändå rätt gött. Jag passerar ett grusparti med fulgrus under dagen men får också sällskap av Tomas, till Vilhelmina. Det var kul!

Sällskap av Tomas

Idag var det tuffa höjdmeter och tuff vind. Långa sträckor låg vinden i ansiktet och backarna var lite mer aggressiva än dagen innan även om antalet höjdmeter var något lägre. Till och från börjar jag också få ont i fötterna, trampdynan domnar bort när jag trycker på i backarna men det hjälper att koppla ur foten och skaka loss den.

Blev liveintervjuad av SR P4 Norrbotten för andra gången, lyssna 1:45 in i Programmet P4.

Ytterligare intervju & webbartikel på SR Radiointervju & webbartikel SR P4 Norrbotten

Jag var ändå relativt pigg under dagen och orkade trampa på, den planerade rutten var 51 mil men då jag kört in några mil under gårdagen avslutade vi efter dryga 48 mil, 18 timmars cykling och 3 500 höjdmeter (Stravafilen från dag 2 saknar ca 6 mil/ 2 tim då klockan hängde sig).

Denna dag hade jag väldigt svårt att få i mig tillräckligt med energi och det straffade sig i slutet av dagen (natten) då jag gick tom och blev nedkyld, jag fick sätta mig i TeamCar en mil innan tänkt nattstopp. Blödde näsblod och hade fått en otrevlig hosta som inte kändes helt fräsch men jag kände mig inte sjukhostig utan mer nedkyldhostig. Jag blev sedan tillbakakörd till samma stopppunkt några timmar senare och startade från den punkt jag stannat. Tyvärr innebar det här att jag tappade lite tid och inte riktigt kunde ta in alla vackra vyer i och kring Östersund, där solen hängde som en fullmogen apelsin över Storsjön med diverse oslagbara syner. Tur att crew tog lite bilder så att jag kan titta på dem i efterhand!

Över bron i Östersund till Orrviken med Malla på rulle

Lärdomen för alla denna dag var att vara mer disciplinerade med stopp och energiintag. Jag måste få i mig mer än några skedar risgrynsgröt och cola vid pauserna. Crew hade ingen enkel uppgift i att hitta saker som jag ville ha, vad än de tog fram sa jag i princip ”nej det går inte”. Jag höll ändå fast i att få i mig sportdryck, Fortimel och bars men de förbrukas ju lika fort som de stoppas i munnen. Godis i olika former, utan starka smaker – typ Ahlgrens bilar, fruktnappar och Ferraribilar funkade.

Magiska Norrland

Denna natt ville jag ha lite mer nattvila och fick 3 timmar, klockan 23:18 stoppade vi och 03:28 var jag ute på rull igen. Det blev några för få mil denna etapp och mycket vila vilket behöver tas igen i kommande etapper.

Etapp 3 Östersund – Filipstad (några mil norr om)

Morgonen var faktiskt helt avskyvärd. Vyerna var vackra men kroppen var absolut inte med i matchen, jag hade med mig Pär som observationscyklist då jag var kvar i sovmode och bara klarade att cykla i 24 km/h. Det var sjukt störande att vara så trött faktiskt. Stundtals höll jag på att somna och jag bad om att få en ganska snar paus för att försöka återupplivas. Jag behövde få nåt varmt i mig och få en powernap för att komma igen. Sagt och gjort, jag cyklade några mil och fick sedan en paus med både värme och powernap. Det gjorde susen och jag kände mig som pånyttfödd efter detta.

Marie goes powernapping

Min upptäckt av styrkan i Powernaps är verkligen en av denna utmanings största vinning. Alltså, sussa i några minuter och du orkar köra i 6-7 timmar, det var en rolig upptäckt! Det funkade klockrent för mig och Crew lärde sig att lita på att jag inte behövde mer för att orka fortsätta.

Den här dagen har Crew styrt upp tätare pauser och mer påtvingande matintag för mig vilket jag var tacksam för. Bland annat fick jag i mig en halv pannkaka, trots att jag konstaterade att den möglat och smakade urk – så tuggade jag mig vänligt i den och påpekade först när mer än hälften var uppäten att den var det 😋.

Frukost i slunga

Denna dag kommer vi också på ett vinnande matkoncept; kokt ris i en plastpåse, uppblandad med salt och lite tomatsoppa. Klipp hål i påsen så går det enkelt att suga i sig på cykeln. Gott var det också! Annars var det mest soppa med ris som var gångbart för min del. Dag 3 började jag dock tänka på kycklingburgare, milkshake och oboy. Det var tyvärr vid tidpunkter på dygnet då affärerna inte var öppna så de tankarna fick kvarstå till efter målgång.

Glass är ett säkert kort!

Dagen var uppdelad i två. Först ett relativt lättåkt parti från Östersund och ned till Sveg. Därefter följde en riktigt tuff sträcka upp till Orsa, med rejält jobbiga backar under flera mils körning. Temperaturen började också peka på 30 graders strecket och det var en väldigt utmanande del av etappen då jag ju redan var lite sliten. Dricka, dricka, dricka, orden ekade i huvudet från TeamCar och jag lyckades ändå ta mig upp för backarna med hedern i behåll.

Länk till Livevideo från Orsatrakten

Vi tog en längre paus efter detta parti, på en timme eftersom hettan var snudd på ogörlig. Det var riktigt skönt att ändå ha marginal för att kunna lägga in extra pauser och inte bli tokstressad över det. Så ville jag ha det – jag var aldrig ute efter att pressa ned tiden mer än under 100 timmar så det var det som styrde upplägget hela tiden.

Sällskap av Anna utanför Orsa

Utanför Orsa anslöt klubbkompisen Anna och hade sällskap genom Mora, det var kul! Allt sällskap längs vägen piggade verkligen upp och jag är SÅ tacksam för alla som tog sig tid att hänga på en stund<3

Tyvärr innebar den varma dagen att skaven började komma, jag hade sluppit dem ända fram till Orsa. Och ni vet hur det är, när de väl kommer blir de inte bättre med mer sadeltid. I början går det att hantera hjälpligt genom att byta sittposition och om värmen sinar kan man få bukt med dem men så var ju inte fallet för min del. Nädå, klart jag ska ha skav på en 200-milarunda, konstigt vore det väl annars?

Fötterna gör också fortsatt ont, jag gissar att de är rätt svullna vid det här laget vilket gör att skorna är trånga och det monotona trampandet gör att fötterna känns domnade men krampar vid tillfällen då belastningen blir hård i backarna. Solen har också gjort att jag bränt sönder läpparna, jag känner mig rätt sunkig vid det här laget men ändå vid gott mod. Jag får låta bli att känna efter så mycket, in i grottan.

Med några mil kvar innan stopp slutade växlarna på min Specialized Tarmac SL7 PRO att fungera, urladdad Di2, så det blev cykelbyte till tempohojen. Anders i Crew snickrade till en mobil lösning, med powerbank i bakfickan och laddsladd i hojen, som jag körde med på nästkommande etapp.

Den här dagen snittade jag runt 25 km /h på dryga 44 mil och 3 500 höjdmeter. Det kändes trögt men ändå i planerad fart, övriga dagar har jag haft högre rullsnitt.

Nattstopp utanför Lesjöfors

Vi stannade utanför Lesjöfors kl 23:23 och startade 03:42 igen. Det var den sista nattvilan, nu är det bara att köra resterande del av rutten på 61 mil utan att sova mer än powernaps.

Etapp 4 Filipstad (några mil norr om) – Smygehuk

Den här etappen är det all-in som gäller. Jag behöver köra 61 mil, dvs två Vätternrundor, på max 30 timmar. Det känns görbart men med tanke på att allt kan hända när man cyklar och att jag redan har 150 färska mil i benen blir det en grannlaga uppgift att slutföra detta inom tidsramen. I närheten av Gälleråsen, norr om Karlskoga, dyker Magnus upp i pyjamasbyxor (han hävdar att det är beduinbyxor) och hojar med mig en bit och överlämnar en flaska skumpa 🍾 till TeamCar.

Nu måste jag ju ta mig i mål i tid så den kan drickas med ära!

Det ÄR pyjamasbyxor :o)

Jag rullar på och vid Degerfors dyker Ulf och Lena upp, väldigt trevligt! Sist vi cyklade tillsammans var i Lofoten under Viking Tour så det var ett uppskattat inslag att få sällskap av dem, ända till Karlsborg. Mina skav gör sig ständigt påminda men allt känns ju bättre när man inte cyklar själv så jag tänker inte så jättemycket på det just då. Vi vinkar hejdå och jag fortsätter längs Vättern vidare mot Hjo och Habo.

Sällskap av Ulf & Lena

Det är galet varmt, temperaturen visar 33 grader och inte ett moln på himlen. Några mil från Jönköping får jag något som kan liknas vid solstingskänningar. Bara någon timme innan var feelingen bra, jag fick glass av TeamCar och det var rätt gött i värmen.

Jag får nästan panik och måste av cykeln, på en gång. Jag känner mig svimfärdig och är rädd att köra i diket. Fram med bilen och in med mig med AC, vätskeersättning och Cola. Det finns inte en suck att jag kan fortsätta utan att få svalka ner mig en stund så jag får ta tre powernaps varvat med denna drinkcocktail. Här tror jag att Crew är relativt säkra på att Drömgränsen tar slut, jag var inte kaxig vid det här tillfället.

Men! Denna hastigt påkomna huskur och ofrivilliga timmes paus räddar nog resten av färden. Skam den som ger sig, jag ska ta mig i mål. Jag känner mig tillräckligt okej efter de här åtgärderna och kan sätta mig upp på cykeln igen, Ulf lägger sig bredvid för att kolla läget med mig till Jönköping. Som tur är blir det skuggsida och värmen avtar vilket ger mig en chans att återhämta mig på ett bra sätt. Det känns nästan som ett mirakel att kroppen klarar av att ställa om sig så, bara tacka och ta emot och se fram emot att ”snart” vara i mål. Det är då cirka 40 mil kvar.

Solsting, huskur i bilen med AC / vätskeersättning och Powernaps

Det som nu börja bli väldigt besvärande är skaven i baken, jag kan inte längre sitta och trampa utan får förlita mig på att jag klarar av att stå och trampa så mycket som möjligt. Frustrerande eftersom jag hade fortsatt bra tryck i benen och aldrig var särskilt trött i just dem. Men ni vet, ståendes åker hastigheten ned och det blir inte särskilt effektiv cykling av det hela så det känns lite surt att inte få ut det som egentligen finns kvar.

Vid en busshållplats i Bankeryd frågar jag Ulf om det finns extra byxor i bilen eftersom mina är så svettiga och skaven gör galet ont, varvid han säger att han har ett par nya på sig. Sagt och gjort, han får dra av sig dem och jag har inga bekymmer att switcha mitt på hållplatsen. Hoppas jag inte skrämde upp någon😃

Det är bara en Vätternrunda kvar och jag har fortfarande tid att förfoga över trots lite längre vila och pauser än planerat. Nu gäller det bara att konsekvent trampa på och se målet framför mig. Efter Jönköping börjar kvällningen och molnen tornar upp sig, det blir stark sidvind och när vi passerar Värnamo börjar det hällregna. Såklart! Det var ju faktiskt bara det som saknades på denna resa. Så, bara att dressa på regnkläder och hoppas att det inte håller i sig resten av natten.

Mitt i ösregnet dyker Maria från Team SZ upp!! En guldstjärna till henne som gett sig ut i mörker och regn för att haka på mig en bit. Tack! Energinivån går upp. När Maria vikit undan och mörkret ligger som ett lock bland regnmolnen blir jag sömning.

Här snackar vi medcyklist! I hällregn och mörker. Maria!

Jag ber sen att Pär från Crew ska lägga sig som bevakare så att jag inte kör i diket.

Pär håller koll så att jag inte somnar

Natten går omväxlande i hällregn och uppehåll, det är mörkt i cirka 4 timmar. På dessa timmar måste jag ta två korta 5minuters powernaps för att kunna fortsätta. Dagsljuset är en räddare och kroppen blir lite piggare men skaven har för ett tag sedan övergått till köttsår och det är helt kört att kunna sitta ned. I desperation byter jag cykel till tempohojen för att se om det funkar bättre med den, vilket det gör i ett par timmar. Sen blir det samma sak där, baken är inte längre en bak utan något annat och det är ståcykling som gäller.

Skåne, aldrig har det väl varit så skönt att se skylten med det namnet på. Nu är det ju bara att gasa in i mål och tiden bör räcka till. Ingen sa att det låg ett gäng skitjobbiga backar som avslutning innan målgång. Jag får sällskap av Niklas, Nina och Magnus och det ger energi efter dessa helt onödiga backar:o) Det känns långt till Smygehuk och jag tänker bara på att få lägga mig ned och sova.

Sista rakan längs kusten känns baske mig längre än hela den totala resan. Jag kan inte beskriva känslan av att rulla ned till skylten i Smygehuk och kolla på klockan – 9:02!

Den sista etappen var 61 mil, cykeltiden 25:44, höjdmeter 3 000. Rullsnittet 24 km/h vilket förklaras till viss del av att hela 11:30 timmar utfördes i stående cykelposition.

Länk till Målgången i Smygehuk söndag 4/7 kl 9:02

I mål konstaterar jag att fötterna är bortdomnade, delar av händerna likaså. Jag har solbrännblåsor på läpparna och vätskefyllda blåsor på händerna. Skaven vågar jag inte titta på men de är rejält stora och har gått igenom flera hudlager. Kroppen är väldigt uppsvullen överlag vilket även syns på bilder de senaste etapperna. Jag känner mig allmänt sargad och ofräsch men en del i det består i att jag inte sovit på 30 timmar. En dusch kommer göra viss skillnad!

Länk till Intervju vid målgång

Sammantaget har kroppen ändå fungerat väl, jag har inte ont i leder eller muskler vilket jag är tacksam för.

ALLA är nöjda med att vara framme vid Smygehuk!

Sluttid och annan fakta

Total längd: 206 mil
Totaltid inkl vila: 99 timmar, 02 minuter och 15 sekunder
Total cykeltid: cirka 80 timmar
Total vilotid: cirka 19 timmar
Höjdmeter: ca 14 000
Rullsnitt: 25,7 km/h
Snitt inklusive vila: 20,8 km/h
Cyklar: Specialized Tarmac SL7 Pro, Wilier Tempo TwinBlade, Cannondale Caad 12 med grusdäck

Medcyklister har enbart fått ligga sidledes eller bakom mig, ej i dragläge.

Puh, det gick!

Det gick! Trots diverse krämpor som rumpskav från underjorden & svullen kropp, solsting, nedkylning, ont i fötter, gruspartier, energibrist och en rad andra saker som inträffat på väldigt kort tid så genomförde jag Drömgränsen inom ramen för mitt uppsatta mål. En del gånger hade det varit enklare att kasta in handduken och låta bli att fortsätta trampa. Men det var aldrig ett alternativ för mig, jag tänkte faktiskt aldrig tanken! Jag blev heller inte trött på själva cyklingen, däremot frustrerad över att inte kunna sitta och trampa fullt så som jag ville.

Artikel i GöteborgsPosten

Det här var verkligen ingen enkel uppgift – inte alls! Det tror och hoppas jag har framgått. Dock hade jag förmodligen kunnat pressat mig lite till genom att dra ned på vilotiderna och kanske cyklat lite längre vissa etapper. Jag har dock för lite erfarenhet av denna typ av utmaningar för att trimma in allt optimalt för min del, jag ville även ha en säker upplevelse.

Det finns saker att förbättra helt klart men i det stora hela är jag galet nöjd med hur jag lyckades hålla i och aldrig tappa humöret, viljan eller styrkan i benen fast jag inte kunde nyttja det fullt ut. Jag har heller inte tappat känslan för cykling men skulle gärna byta bort min bakdel som i skrivande stund fortfarande inte har läkt ordentligt. Jag var svullen som en ballong i hela kroppen under de två sista dagarna och fötterna är fortfarande lite klumpfotsliknande. Allt annat är på god väg att återhämta sig och jag mår fint!

Att det är en hård och tuff utmaning blir ännu tydligare för mig då det den senaste tiden gjorts försök av åtminstone tre meriterade herrar som avbrutit sina försök. Synd för dem naturligtvis men det speglar lite hur krävande detta är!

Summering

Att jag lyckades med mitt mål är en kombination av förberedelser, mycket cykel-volymträning i kombination med styrketräning, ett dedikerat Crew som förstod sin uppgift och gjorde allt för mig – plus höll sig till de riktlinjer vi satt upp före start. Därtill en bra vilja och motivation, förståelse för att oförutsedda saker kan inträffa och ett ständigt fokus på målet. Jag får nog också erkänna att jag har ett hyfsat bra pannben vilket är fullt nödvändigt att ha på en sån här ”tur”😀. Att cykla är i sig en sak många klarar trots de långa distanserna men att göra det med en sådan sömnbrist som tidsramen innebär, det är en väldigt speciell utmaning att utsätta sig för.

Därtill har jag haft bra uppbackning av samarbetspartners (se tidigare inlägg samt sidan Drömgränsen) som bidragit med alla nödvändiga saker runtomkring vilket underlättat genomförandet väsentligt. Tack till alla er som på något sätt bidragit, följt, hejat, trott på mig och peppat oavsett tid på dygnet.

Tack även till alla som skänkte ett bidrag som gjorde att vi kunde skänka 10 050 kronor till Mustaschkampen genom detta äventyr. Jag är SÅ TACKSAM!

Stravafiler finns här:

Etapp 1

Etapp 2 (del 1 av 2)

Etapp 2 (del 2 av 2 saknas då klockan hängde sig) ca 6 mil /2tim

Etapp 3 (del 1 av 2)

Etapp 3 (del 2 av 2)

Etapp 4

Artikel i tidningen Norra Halland
Tack till alla samarbetspartners

5 svar till “Jag gjorde det – på 99 timmar! Summering av ”Drömgränsen” juli 2021”

  1. Grymt jobbat! Och kul läsning. Känner så väl igen problemen med fötter och rumpa från mitt Sverigetempot i beskedligare fart ungefär samtidigt. Och värmen i norr, helt sjukt varmt! Men vilken resa genom landet, oförglömlig. Hoppas även du trots tidspressen fick lite härliga upplevelser och vyer längs vägen som fastnade! 🙂

    Gillad av 1 person

  2. Tack Marie för den så efterlängtade uppdateringen via Bloggen!
    Så välskriven från Din såå enastående prestation med det så duktiga Teamet!
    Slutligen så kul att det blev över 10.000:- till Mustachkampen! 😀👍🏁💵
    Delar!

    Gillad av 1 person

  3. Tack för att jag fick vara med! Drömgränsen/Drömresan blir ett minne för livet.
    Vad gäller fötterna så verkar Lachlan Morton som kör The Alt Tour (hela touren + alla transportsträckor med packning) också ha problem. Han verkar köra med modifierade sandaler på fötterna nu. Dessutom verkar han också köra en lång slutetapp i ett svep.
    https://cyclingtips.com/2021/07/lachlan-morton-conquers-pyrenees-has-new-sandals-and-wont-sleep-til-paris/

    PS. Om jag inte kommer ihåg helt fel så var det först efter Jönköping vi började med ris i ”spritspåse”. DS.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: