Cirka 110 km 1000 höjdmeter
Forgotten World Highway etapp 2 idag. Vi sov riktigt bra på Whangamomona och går upp vid 7:30 för att packa ihop väskor plus äta frukost. Att packa väskorna går nu på rutin, man har lärt sig vilka prylar som passar bäst ihop med varandra så att vikt & storlek inte blir fel när de sitter på hojen.
Frukosten blir i det allra största laget då vi beställer in äggröra utöver bröd och mjölk & flingor. Röran ligger på stora toastskivor och det känns som att det kan bli tungt att få i sig detta. Fixar äggen men får lämna bröden, sen är det upp och hoppa på hojen & fortsätta på denna overkligt coola rutt.
Hoppas dagen blir lika energigivande som gårdagen, det kan behövas eftersom det är min tur att få den där mancolden.
Det är lite svalt på morgonen och det passar bra att backarna kommer tidigt så vi får upp värmen. Vi kör över flera ”Saddles” med olika prefix. Olika backar i varierade längder alltså. De avslutas alltid med en platå där utsikten är magnifik.
Efter några mil kommer vi till ett vägval, antingen fortsätta på Route 43 med asfalt eller välja Junction Road med grus. Vi kör självklart det senare då vi vet att den är till för såna som oss. Det vill säga cyklister.
Grusvägen är rätt vobblig att köra på, rullgrus med många större stenar som drar till cykeln i sidled. Kul och omväxlande mot den tidigare asfaltskörningen!
Junction Road är en resa in i dåtiden och överallt är det är så grönt så det gör ont i ögonen. Kossorna lever livets glada dagar och jag har aldrig sett så feta får tidigare.
Grusvägen håller på en bra bit innan den slutligen övergår till asfalt. Det kommer också ett nytt tunnelhål att köra igenom, med lite ny design. Här möter vi rundans enda cyklister, tre stycken på racer.
Åh, det hade varit nice att ha sin racer säger hjärnan en kort stund men gillar faktumet att på touringcyklar hinner man verkligen njuta av alla vyer. Det går inte ut på att rejsa och du får möjlighet att njuta av cyklingen under längre tid. Det är väldigt nice, särskilt när det är så sagolikt vackert.
Vägarna är fortsatt slingriga, lite böljande men vyerna börjar påminna lite mer om ”vanliga” och jag inser hur bortskämda vi blivit med bländande synintryck dessa dagar.
Landskapet blir nu allt mindre dramatiskt och det börjar blåsa rätt obehagliga, kyliga motvindar. Vi har många mil kvar och de kommer att bli tuffa då vindstyrkan ökar hela tiden. Får flashback till de första stormdagarna vi hade här och vi får peppa varandra att hålla en positiv känsla uppe. ”Stormbyar är bra träning, vi har varit med om värre, det är snart mindre än hälften kvar” och så vidare.
Till vår hjälp ligger en get i gräset och verkar allmänt sällskapssjuk då vi stannar för en liten bensträckare.
Åh, här höjs ju humöret till det yttersta! Så söt! Hade den varit lite mindre hade jag stoppat den i bakfickan😊
Då vi kört 6 mil och har cirka hälften av distansen kvar känns det som vi hållit på hela dan. Vinden är riktigt tuff.
Vi ser sista (eller första) skylten med hänvisning till Forgotten World Highway – och för första gången sen vi svängde in på den från andra hållet, fångar ögat ett ställe som verkar sälja mat. Det är ett lätt beslut att stanna för att äta. Kanske kan det bli bättre tryck i benen med lite pizza i magen?
Här är nu Forgotten World Highway till ända. Tack livet för att jag fick cykla och uppleva denna sagolikt vackra och rofyllda plats! Det var verkligen magiskt att få ta del av kontrasten mot hur världen ser ut och är formad för övrigt. Det saknar betydelse här. Det här är en cykelrutt som till viss del är krävande, stigningarna är relativt korta men stygga och grusvägarna ger ytterligare dimension på cyklingen.
Efter maten blir det ändå lite lättare att trampa på. Vyn har växlat över till att visa Mt Egmont/Mt Taranaki i den vänstra ögonvrån. Snart kommer vi få medvind också så det känns finfint.
Sista 3 milen kan vi stå på i medvind. My god!! Så skönt att få känna lite medgång, och fart! Njuter som sjutton och vet att vi snart är i New Plymouth där vi ska stanna i 2 nätter. I morgon ska vi ha en riktig vilodag utan cykling, den första på två veckor. Det kommer min onda hals att uppskatta.
Vi bor på B&B Havelock 16, nära havet med en juste strandväg så det blir en toppenavslutning på dagen.
Summering av Forgotten World Highway
Hade vädret inte varit så bra kunde rutten ha varit rejält tuff eftersom det inte finns någonstans att skydda sig eller ”rymma” för en stund. Det spelar ingen roll från vilket håll man kör den, den största skillnaden beror på hur bekväm man är på grus under delen mellan Taumarunui (T) och Whangamomona (W). Det blir lite jobbigare att ha gruset uppför om man kör från W till T.
Stort plus för den låga trafikmängden. Det är ändå peakseason och det är osannolikt tomt på den här vägen. När det väl kommer någon hör man det på långt avstånd och det känns aldrig läskigt.
För mig kommer detta vara The Memorable Highway för all framtid ❤️
På måndag ska vi åka buss till Wellington där vi cyklar Remutaka Trail – utan väskor. Plus att vi firar nyår där för att sen åka över till Sydön. Förväntningarna är fortsatt höga då alla här säger att det är så fint där, ungefär som att det inte är det här där vi varit på Nordön😂
Summering vecka 2
Denna vecka har vi haft bättre tur med vädret tack och lov. Efter två veckor här summerar vi till ca 117 mil, ca 70 timmars cykling, 11 000 höjdmeter. Flest grusmil men även många skogsmil. Fler kommer det att bli!
Cyclingmary 